Jag gillar verkligen Anders de la Mottes böcker. I synnerhet de senaste som utspelar sig i Skåne. Första delen heter Slutet på sommaren och den andra Höstdåd. De är helt fristående. Frågan är vad som händer i fjärde delen – för visst måste det väl komma en fjärde del med vårtema?
Den här boken har i alla fall följt mig vad jag än gjort de senaste dagarna – jag har lyssnat när jag har städat, när jag har lagat mat, när jag bara har grejat så där i största allmänhet. Jag tror faktiskt att jag gnodde på lite extra, för den här boken var så bra att jag inte ville sluta lyssna.
Så här står det om boken:
Lucianatten 1987 utbryter en våldsam brand i en skånsk stugby. En ung kvinna dör i lågorna, och i polisutredningen som följer ställs vänner mot varandra, förtroenden sviks och familjer splittras innan en ung mordbrännare till sist erkänner.
Trettio år senare får Laura Aulin ärva den nedgångna stugbyn av sin faster. För första gången sedan branden återvänder hon nu till trakten. Hennes närvaro rör upp känslorna, och när flera bränder anläggs blir stämningen än mer fientlig. Samtidigt börjar Laura ana att fastern kommit något på spåren före sin död, och hon tvingas ifrågasätta allt hon minns om den tragiska lucianatten. Om vinterelden som gav ärr som aldrig bleknat.
